Tömkörning del 2

Idag gick det ju lite bättre än för en vecka sedan och hon fick ägna sig åt att trava en hel del. Så småningom slappnade hon av lite grann och sökte sig neråt med huvudet. I själva verket drog hon så mycket neråt att en svanskappa hade varit på plats! ;-)
Så småningom är ju drömmen att hon ska skippa trippandet och länga sina steg betydligt mer, samt bli stadigare i nacken.

Läs även andra bloggares åsikter om palencja, polly, hästar, arab, tömkörning, trav, paddock

Vingar för pengarna

Bocksprången har tagit nya nivåer. När det gick lite för vilt till sist, i mitt tycke, så tänkte jag att jag skulle tuffa till mig och klämde till med skänklarna och röt "hördu!" mitt i ett bocksprång. Det resulterade bara i att hon gjorde ett till, när hon redan var i luften! Det kändes som att det nu bara var vingarna som fattades!

Idag har hon fått nya skor, så nu är hon vårfin. Hovis sa att hennes hovar såg riktigt bra ut nu. De där bak växer ju lite sakta, men det syns att de kommit igång i alla fall.
Men det känns lite som ett problem nu, hur jag ska göra i sommar, nu när jag vet att betet har dåligt näringsvärde. Det ingår inte något hö i hyran på sommaren, utan det är meningen man ska klara sig på betet. Jag tycker ju att om betet är dåligt, så borde det ingå tillskott av hö/silage.
Sedan om jag då köper eget, så är frågan när hon ska äta det? Ska hon behöva stå inne på sommarnätterna för att hon ska få äta hö? Trist. Dessutom ingår inte spån på sommaren, så då får man köpa det med! Sommaren kommer att bli den dyraste årstiden att ha häst!! Det som annars  är den billigaste!

Sol och vår

Idag kom våren och yster som en lärka (?) begav jag mig ut på en liten rekognoseringspromenad innan jag åkte till stallet.

Tänk snart kan man fara fram här på hästryggen! Men annars är det ju bitvis väldigt blött inne på skogsstigarna ännu, så om man vill hålla sig någorlunda sams med skogsägarna så får man vänta lite till.
Jag tog mig ner till den f. d. stockbron för att se hur mycket vattnet hunnit sjunka undan. Inte en endast av stock-resterna fanns nu kvar efter allt vatten som flödat, så nu får den tills vidare tillbaka namnet "stenbron". Men det var väldigt vad det ser ynkligt ut på film! Jag kan dock garantera att jag inte hade kunnat ta mig över här utan stövlar. Visst skulle man kunna hoppa över här med en häst, om man visste att den skulle hoppa. Men ifall den skulle få för sig att sätta ner hovarna i vattnet, så ser man inte var de sprickor och hål är, som är emellan stenplattorna. Och det tycker jag är lite läskigt.
Så jag väntar nog tills vattnet sjunkit en bit till. :-)

Idag fick Smulan vila ryggen lite och istället jobba lite i paddocken. Men hon "kunde" inte alls fatta vänster galopp på volten, när hon hade grimskaften som inspänning mellan frambenen. Höger galopp gick dock nödtorftigt. Det kan ju förstås bero på att hon trodde att hon måste gå med huvudet nere vid knäna, pga grimskaften som tyngde! :-) När jag till slut knäppte loss grimskaften, så var det inga problem och nu när hon blev frikopplad blev även traven snabbare och villigare.
Sedan lekte vi "böjapåhalsenjättemycket" åt olika håll, som stretching, med godisbitar som lockbete. Efter det fick hon lite ryggmassage av mig som hon verkade gilla, och sårtvätt på bakbenet - som hon inte gillade. 
I morgon blir det ridning igen och jag får testa galopperna igen.

Ryggkänning

Igår tog jag mod till mig och red ut den lilla yrhättan igen. Måste erkänna att jag var riktigt nervös, efter hur spänd och explosiv hon kändes i torsdags... Men jag hade ju föresatt mig lite mer trav och även galopp, för jag måste ju testa sadeln lite mer. Det gick faktiskt över förväntan! Hon gjorde några konstiga grejor med mig i början och när jag sedan daskade till henne när hon plötsligt stenvägrade att gå annat än hem, så flög hon fram flera meter bara utav det klatchande lätet som uppstod. Av att jag träffade mig själv på benet! :-)
Men sedan gick hon ungefär som vanligt och ju mer jag slappnade av, desto mer avslappnad blev hon och jag tyckte mig se ett samband här. :-)
Att hon först bara studsade istället för att fatta galopp, kan bero på att min kropp eventuellt höll igen medan min röst och mina ben sa galopp. För en stund senare försökte vi igen och då var det inga som helst problem. Hur sansat som helst.

Den sista biten hem, som går genom Sommarhagen, där satt jag dock av och ledde henne, för hon började bli sådär otrevligt okontaktbar. Kanske är det vildsvinsdoft där, så uppbökat som där är. Hur som helst så var hon helspänd och ville flyga iväg åt olika håll då och då, men då spände jag ögonen i henne och använde min basröst. Ha ha ha, nej men det gick bra, men det var skönt när vi var igenom hagen! :-)

Lika bra gick det idag. Men jag tror att hon eventuellt känner hur min sits rör sig, på ett tydligare sätt i den här sadeln än vad hon är van vid och tycker det känns läskigt. För hon reagerar underligt ibland, som t ex i nedförsbacke när jag lättar lite o ibland tynger lätt ner bakåt i sadeln när jag vill hålla igen. Då blir hon spänd och konstig. Det krävdes också två försök idag igen, innan hon tog galoppen. Första gången bara studsade hon och bröt av för varje steg. Men andra gången gick det utan problem.
Jag hoppas verkligen inte att hon har ont nånstans utan att hon bara tycker det känns konstigt och ovant. Jag läste nånstans att hästar behöver tid att vänja sig vid flexibla-bomsadlar, innan rygg och sadel format sig efter varandra.

Sadel och tömmar

Igår kom sadeln! Den har provridits och var mjuk och skön att sitta i. För övrigt var det svårt att känna hur den låg när jag red, eftersom lilla P dels var lite halt på höger fram i traven så det blev mest skritt, och dels för att skritten var så överladdad med diverse hopp och konstigheter, så det var svårt att koncentrera sig på att känna hur sadeln låg. Dessutom hade jag lyckats få stiglädren så långa att jag knappt nådde ner till dem och var alldeles för lat för att sitta av och fixa det. Tänkte att äh, det går väl. Följden blev ju att jag lika gärna hade kunnat vara helt utan stigbyglar och det gjorde mig inte säkrare i sadeln precis. Men så länge det inte blev bocksprång, så gick det väl bra.
Men jag tror inte krumbukterna berodde på sadeln, utan på för mycket energi. Hoppas jag i alla fall.

Idag har det ösregnat och det är inget bra väder för att testa ny sadel i, om utifall att man behöver returnera den. Men Frida Tömkörare kom, så det blev en halvtimmes jobbande i regnet ändå! :-)
Visserligen var det till 90 % skritt, eftersom Fröken Fux hade lite problem med att tömmen ibland låg över hennes ädla bakdel. Det var väldigt otäckt och då kunde man hellre snurra varv på varv tills man var helt insnodd i tömmar, än gå framåt.  :-)

Men till slut verkade poletten trilla ner och hon jobbade på riktigt bra och blev alldeles svettig om rumpan! Eftersom det förhoppningsvis inte ska komma nån mer istid och lägga sig i vägen, så blir det bara ca en vecka tills nästa gång, så då kanske det kan bli lite travarbete med?

Efteråt fick hon komma in i boxen en stund, få fleecetäcke på sin svettiga bakdel och mumsa på lite mat. Hon verkade väldigt nöjd med detta. Ute i hagen stod Pompe Nordsvensk och ropade och var lika glad han, när hon äntligen kom ut igen.

In i dimman

I väntan på sadeln (vilken dag som helst nu) blev det ännu en promenad. En riktigt lång sådan, för matte behövde röra på sig. Stilla, tyst och dimmigt väder gjorde det hela till en vacker upplevelse, eftersom nu matte råkar tycka om sådant. Och Fröken Fux var på sitt mest tillgivna humör och gick med nosen i ryggen på mig hela vägen. Sedan tvättade vi svans och man och hade lite allmän övrig rengöring.

Vinkelfräs

När vi skulle ta en promenad idag, talade Snorkfröken tydligt om för mig att hon minsann inte tänkte sköta sig en endast stund! Det började med vilt gnäggande åt svarande kompisar i hagen. Sedan var det stepdans med sidoskutt och kast med litet huvud.
"Paddock", tänkte jag då och vände om. Den var ju ledig nu när jättehästen åkt för att hopptävla. Hade inte tänkt på det.

Sagt och gjort - vi vände om och kopplade på longeringslinan, jag greppade en långpisk och så äntrade vi banan. Av någon anledning tog hon plötsligt rygg på mig, på vägen dit. Tätt bakom. Andades mig varmt i nacken. Men inget trams nu inte, utan nu var det följa John som gällde.

Jisses! Om detta hade varit ett ridpass, hade jag inte haft mycket glädje av att hon faktiskt lugnade ner sig lite mot slutet, för vid det laget hade jag ändå inte varit kvar i sadeln! Det var vild rodeo varvat med att ligga i 40° vinkel på volterna i galoppen.
Men hon skötte sig ju och gick där hon skulle och när jag en gång tappade taget om linan när hon for iväg lite snabbt, så stannade hon snällt på kommando - efter ett halvt varv på volten - så jag kunde få tag i den igen.

Och som sagt, efter att hon fått springa av sig i bägge varven, så gick hon sedan riktigt bra och vi kunde träna växlingar från skritt till trav och galopp och sedan ned till trav och skritt igen. Ner till skritt var det svåraste. Får väl träna på det ordet - det är inte använt så mycket.
Sedan får jag försöka komma underfund med vilket slags tonfall jag ska ha när jag berömmer!? För varje gång hon gör nåt som är rätt och jag säger "braaa" eller "duktig tjej" eller nåt, så stannar hon omedelbart och vänder upp och ser redo ut för porträttfotografering.

Sedan måste jag ju också säga att hon är ju så duktig med att låta mig sköta om såren på nosryggen nu. Det är bara liiite äckligt när jag sprejar rengöringsvätska på dem, men när jag sedan kommer med bomullstussen så sänker hon själv ner huvudet i bekväm arbetshöjd för mig, och står så stilla och snällt. Detsamma gäller för salvan. De nedersta såren ser fina ut nu, men det översta, som var det djupaste, är lite geggigt ännu...

Läs även andra bloggares åsikter om polly, palencja, fux, arabhästar, snorkfröken, stepdans, longering, salva

Fortfarande sadellös

Jahapp. Så var det dags för en äldre Olympic dressyrsadel, som jag optimistiskt lade på ryggen på en mycket misstrogen fuxfröken. Den såg faktiskt inte alls så pjåkig ut på, så jag bestämde mig för att det skulle bli en provridtur. Men vi kom inte sådär väldigt långt, innan Polly faktiskt visade på ett klart och tydligt sätt att något var fel. Vi skrittade i fem minuter och sedan travade vi i fem. Sedan började hon sträcka ut halsen på ett underligt sätt. Hon sträckte huvudet nedåt, framåt, ungefär som stretching. som om hon försökte komma ifrån något obekvämt. Jag tänkte på hur jag gick och liksom "roterade" med ena skulderbladet i somras, när det var en vass flik från ett tvättråd som stack mig i ryggen.
I backen upp mot Fällesåsen gick det allt trögare men jag forcerade ändå fram en galopp. Bara för att. Men hon bröt av två gånger efter bara några få språng. Sedan började hon stanna flera gånger och jag fick jobba för att få henne att gå och så småningom stannade hon på riktigt. Grävde ner fötterna i marken och rörde sig inte ur fläcken. Så böjde hon hela huvudet tillbaka och pekade med nosen bak mot magen.

Men nu tänkte jag på ett annat sätt än i höstas, när jag trodde att hon hade ont i magen, nämligen: när jag spänner sadelgjorden på en sadel som inte passar, så klämmer ju det ihop allting - och det som inte passar klämmer och gör ont! När sedan jag också sätter mig ovanpå och tynger, så blir det ännu värre.
 Alltså är det sadelgjordens fel! Bort med den! Rätt logiskt ändå faktiskt! :-)

Jag kände med fingrarna där fram under sadeln, vid sidan av manken. Den var stenhård där och det fanns inte en chans i världen att kunna få in ett finger ens.
Jag satt av och promenerade hem med henne.

Nu står allt mitt hopp till en en sadel som ska vara supermjuk för både häst och ryttare, utan träbom i konstruktionen, men istället en Full-Flex Systembom... Det är lite leveranstid på den, men nu ska jag ut och mäta pållans vidd över manken riktigt noga så de kan anpassa koppjärnet exakt till hennes mått! Jag mätte först med gradskiva, efter flexikurvan jag fått ritad, men det blev olika gradtal beroende på hur jag höll gradskivan, så jag blev lite osäker. Nu har jag fått ett annat verktyg som jag ska ta med mig till stallet i morgon. Så jag känner mig riktigt optimistisk och vägrar tänka på att något kan gå snett med detta, utan ser fram emot att så småningom kunna rida bort mot solnedgången på en glad häst med full bogfrihet och ingenting som klämmer! :-)

Läs även andra bloggares åsikter om sadlar, full-flex, olympic, systembom, arabhäst, fux, polly, snorkfröken, palencja, sadelgjord

Ridvojlock

Idag har det ridits i en sån där ridvojlock. Tror jag det heter. En sån där av lammull.
För en ridvoljock klämmer ju inte. Inte glappar den där bak heller. Däremot blev det rena pysselstunden innan vi kunde ge oss iväg. Först skulle det letas upp en gjord som var tillräckligt kort. Hittade en så småningom som funkade om man drog åt till sista hålet på bägge sidor. Långa stroppar som hängde o slängde blev det sedan. Så skulle stigbyglar hängas dit. Men eftersom fästena för dem är jättelångt ner på sidan, jämfört med på en sadel, så fick jag göra nya hål, ca tjugo cm längre in... vilket medförde att änden på stiglädret sedan blev så lång att den hängde ner en bra bit nedanför foten...

Sedan skulle jag upp. Även normalt, så brukar jag stå på verandagolvet utanför stallet när jag sitter upp, för att underlätta för både henne och mig.
Men eftersom man inte kan använda sig alls av stigbyglarna när man sitter upp i en sån här och jag är vig och smidig som en kratta, så ställdes hästen utmed det här verandagolvet, där jag sedan dessutom placerade en pall, som jag så klev upp på. Där stod jag sedan och måttade en stund med halvlyftat högerben, för att känna in hur högt och hur långt jag skulle svinga det för att landa på hästryggen och inte nånstans emellan.
Det gick, men det är ju tur att man har en häst som är snäll och står stilla!

Däremot vågade jag mig inte på någon galopp. Kände mig nämligen inte alls säker på att sitta kvar om hon fick för sig att klämma in lite bocksprång och en och annan tvärnit då, när man inte hade nånting alls framför knäna att ta spjärn emot... Så jag nöjde mig med lite arbete i skritt och trav, både i paddocken och en liten runda ute. Kände mig lite skuldmedveten, för hon ville ju så mycket mer.
Vi får väl se hur det blir, övning ger ju färdighet! Eller också hittar jag en sadel. :-)

I natt blir det premiär för Fröken Fux att gå ute och hålla Pompe sällskap. Tycker inte det känns befogat att ta in henne i boxen med plusgrader ute och ingen snö eller is. Men blir det busväder och regnar på tvären, så får hon väl komma in...

Jag glömde ju nämna att jag longerade henne med provsadeln, dagen efter jag ridit sist. För att SE hur den låg på när hon sprang. I trav verkade det gå bra, men Polly var väldigt ovillig till att fatta galopp. Så småningom lyckades jag få upp henne i galopp några gånger (för hon behöll den inte lång stund) och jag kunde förstå varför! Den här sadeln - Knights Eva Marion - som var så mjuk och skön annars, skumpade upp och ner. För varenda steg hon tog i galoppen, kom en duns från sadeln på hennes ländrygg! Plötsligt var sadeln dessutom jättelös/alldeles för stor, trots att den känts som att den satt åt såpass när jag provade den första dagen, att jag funderade på att byta till ett bredare koppjärn!
Hur som helst så blev jag så besviken att jag bara tog av den med en gång och hivade in den i bilen med en gång. Tillbaks med den till affären. Tillbaks till ruta ett med mig och Polly. :-(

Förblaskat också

Jaha. Så var det meningen att jag skulle provrida sadeln för att se hur den ligger. Dvs känna hur den ligger, eftersom jag inte kan se mig själv. Det finns ingen som hinner/har lust att gå med mig ner till banvallen där det är snöfritt, för att se mig trava...
Dag ett gick till så att vi gav oss iväg i skymningen och travade faktiskt lite, men när vi vände och skulle hemåt igen, så var hon så het efter att inte blivit riden på en månad, så jag absolut inte vågade låta henne trava mer och absolut inte galoppera - som jag i fantasin hade tänkt göra några steg. Nej, det blev mycket förmanande och många halvhalter för att få henne att hålla sig till skritt istället... :(
Dag två blev om möjligt ännu värre eftersom hon hetsade upp sig redan mycket tidigare på rundan och jag fegade ur och kände mig missnöjd med livet efteråt.
Dag tre var idag och jag kände mig något modigare. Jag tänkte följa Ninas råd och ta backen upp mot Fällesåsen och där skulle hon få springa.

Besvikelse, besvikelse, besvikelse!!

För det första hade jag glömt ta med i beräkningen att det låg kvar snö där (slaskig sådan) eftersom N hade ridit den vägen utan problem. Vi började dock trava och jag hoppades det skulle gå bra, men ganska snart började hon snubbla och ville sedan inte gå alls. Jag tittade efter. Jodå, höga styltor under fötterna. Hon kunde knappt ta ett steg, för hovleden vinglade och vek sig och sedan halkade hon också titt som tätt eftersom även inte så stora packningar med snö i hovarna ändå gjorde att broddarna inte nådde ner i marken utan den halkiga snöpackningen blev det som fick markkontakt.

Eftersom hon inte alls ville gå mera, så satt jag av eftersom 65 kg mindre som tryckte ner henne i snön skulle väl underlätta något. Kanske klibbade snön fast mer i hennes hovar än i Roys eftersom hennes fötter är mindre? Jag vet inte. Men nu blev det att vi gick tillsammans, eftersom jag tänkte att när vi kom till vägen efter torpet, så skulle det väl vara plogat där så jag kunde sitta upp och vi kunde trava och kanske mer...
Hade jag bara vetat - för där var inte alls plogat och det fortsatte att bygga under fötterna. Inte värre än att hon kunde gå nu, men det var ju med mig på marken. Så det blev alltså att vi promenerade hela rundan tillsammans! Hade jag vetat, som sagt, så skulle jag vänt om, där i backen - så hade vi kunnat ta oss till banvallen igen i stället.
Nu blev alltihopa helt meningslöst och det var mörkt när vi kom tillbaks och inte hade jag kunnat känna hur sadeln låg i mera tempo inte!!! Dessutom är jag ju så himla dålig på att känna det över huvud taget, så jag vet inte hur jag ska våga bestämma mig!? Jag vill ju inte lägga en massa pengar på en sadel som kanske inte alls passar så bra som jag tror! Suck! Varför kan ingenting få lov att vara enkelt nån jäkla gång? Hur ska jag göra? Hur ska jag veta att den ligger bra? Jag tycker visserligen att det ser ut så, men idag fick jag för mig att den möjligtvis guppade lite när jag red lätt. Mötte mig i rumpan liksom. Men jag är väääldigt osäker på detta, för varför kände jag inte det i förrgår då?
Jag får låna den veckan ut i alla fall så jag ha tre tillfällen till på mig att rida i mer tempo.

Dessutom har min lilla tjej skurit sig på näsan på något okänt vasst i hagen. Ganska djupt var det också och det var fler skåror och jack under grimmans nosrem också, men bilderna är från dag tre, så de börjar väl så sakta läka...

Plus-puss

Idag var det plusgrader och stundtals faktiskt även lite solsken! Där det var plogat var det nästan barmark, men annars var det djup slask-snö att pulsa i. Vi tog en lång, välbehövlig promenad och jag kände mig riktigt vår-yster när vi kom ut på banvallen och föreslog en liten trav! Polly travade pliktskyldigast på där bakom matte, som flåsade som ett gammalt ånglok, men hon verkade annars väldigt nöjd med att gå och titta på naturen idag.

Ännu en...

Idag blev det test av en Knights.Inte är det lätt inte... Men den här går det att byta järn på...