Snorkfröken och jag: november 2013

tisdag 26 november 2013

En möjlig lösning?

Jag sitter här och läser om olika stons olika brunster och hur jättekonstiga en del blir! Jag har ju aldrig haft någon speciell erfarenhet av ston och trodde att de tecknen jag sett på Pollys brunst enbart var dessa klara och tydliga: Hon blir mer kelen än vanligt mot mig och piper och kissar mot andra hästar och kelar med valackerna så man blir alldeles generad. Hur solklart som helst.

Men så läser jag alltså en massa fakta om stons olika svåra eller lätta brunster, både fackmannamässiga artiklar men även olika människors berättelser om deras stons underligheter vid brunsten. Och en enkrona ramlar långsamt ner. För de skriver om slöa ston, ston som brunstar året om, ston som stannar under ridning och "fryser fast" och vägrar röra sig, beskedliga ston som plötsligt gärna vill klämma fast matte mot väggen, ston som är allmänt griniga mot sadeln och mot att jobba i största allmänhet. Även ston som står och surar i ett hörn av hagen och matvägrar och tappar vikt.

Kan det vara så enkelt? Jag känner ju igen alltihop som jag räknade upp här. Inte för att det är nåt kul beteende, men i så fall är det ju ingen sjukdom i alla fall, utan bara något som får härdas ut med, några dagar varje månad...
Kan tyckas något pinsamt om man stallar in hästen på djursjukhus och gör dyrbara veterinärundersökningar, om hon bara brunstar! Men å andra sidan är det ju bra att veta att hon ser jättefin ut invändigt med. :-)
Jo, naturligtvis var ju korsförlamningen riktig, och den tillfälliga hältan. Men resten...

måndag 25 november 2013

Älgar och älvor

Strålande solsken och 8 grader kallt idag! När jag kommer till stallet klockan tre, finns det inte ett enda höstrå kvar i hagen hos Polly. Jag blir lite undrande så jag ringer N. och frågar när de fick lunch? Tänker att de måste ha fått ovanligt tidigt. "Halv ett", blir svaret. Det betyder att pållan har käkat upp 4 kilo hö/hösilage på mindre än 2½ timme! Bra jobbat, måste jag säga!

Såret på vänster bak är nu läkt och jag får tvätta och klena salva bäst jag vill, utan att hon bryr sig längre. I morgon ska hon få gå tillbaka till de andra på lösdriften. Men nu är det dags för den dagliga promenaden och solen skiner faktiskt fortfarande när vi ger oss iväg ut, men det syns inte för det är väldigt vad skymningen kommer fort! Inne i skogen springer vi nästan på en älg, men när jag hojtar på honom försvinner han med långa kliv. Polly tittar efter honom med spetsade öron och rest huvud.



Jag kan inte påstå att det ser särskilt snyggt ut med den rakade rutan på magen, men någon gång ska det väl växa ut igen...När inte pälsen skymmer, kan man faktiskt se var hon haft sin ink också! Det ser ut som ett svartbrokigt födelsemärke.
I skymningen bjuder sedan älvorna upp till dans över den frostiga vägen och sedan får Polly lite extra hö så hon ska stå sig tills kvällen. Klockan är fem och nu ska jag själv hem och äta lite.




Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,


söndag 24 november 2013

Trotsig, trots allt

Veterinären ordinerade ju Metacam, men eftersom hältan helt var borta dagen efter hemkomst från Slöinge, så blev jag lite trotsig. Varför ska hon gå på medicin nu igen om symtomen är borta? Dessutom, om hon går på smärtstillande, så märker man ju inte om det onda gått över eller ej! Jo, jag vet, det är ju även inflammationsdämpande, men svullnaden på hennes andra bakben hade också gått ner helt och hållet, när jag lindade av bandaget efter ett dygn.
Så ingen medicin i onödan, tycker jag. Jag har hämtat ut den, men den ligger bra i mitt svala skåp.

Hennes mat skulle också vägas under några dygn, så man kunde få svar på hur mycket hon äter/får i sig under ett dygn, i snitt. Så för att kunna göra detta, går hon i ensamhage igen, fast sida vid sida med Rasse, som blivit utvisad från sin pga elakhet mot de andra hästarna och också får gå själv.
Det visar sig att Fröken Fux knaprar i sig 12 - 13 kg hösilage per dygn plus ett kilo lucernpellets då, och det får väl anses rätt normalt. Frågan vi aldrig kommer att få svar på, är dock ifall hon får i sig det när hon går på lösdriften med de andra?

För att ytterligare lura i henne lite mer näring trots allt, så håller jag nu på med att blanda ut hennes hösilage med hö, för att vänja hennes mage vid detta. Hon kan ju inte få det på lösdriften, men hon skulle kunna få det på natten och får då i sig mer näring, men ändå äta samma mängd. Men hon får 5 kg på natten nu istället för 4 och det är då slut på morgonen!

För övrigt är hon pigg och glad, men längtar tillbaka lite till sin flock på lösdriften. Idag har vi både varit en stund i paddocken och gått på volter och sedan gått ut en längre promenad i solskenet som inkluderade både lite trav och lite longering på volter där hon fick öva på att byta varv på volten, samt ryggning i backe. Allt gick så bra så! Ska fråga veterinären på onsdag om jag kan börja rida?

När hon släpptes in i morse, så berättade Mikaela att hon tog henne och Rasse samtidigt och hade öppnat Pollys boxdörr och släppte därför henne när hon kom till stallgången för att hon skulle gå in själv. Men istället hade Polly gått ner till hörnan med redskap och ställt sig att undersöka dessa och hade ingen brådska alls in i boxen! Ha ha, det är så typiskt henne! Om hon får en chans till att göra vad hon vill, så måste hon genast kolla runt på sånt som hon aldrig får annars! :-)



onsdag 20 november 2013

Fantastiskt Fin Magsäck!

Efter en plötslig hälta ovanpå allt annat, så fick Polly komma in på Slöinge djursjukhus för undersökning. Detta var väl ingenting som Fröken Fux tyckte var så där jätteroligt.

Åt hältan gjordes i och för sig ingenting mer än att konstatera den, för de ville "ta en sak i taget". Så de ägnade sig åt ordentliga undersökningar av buken och tarmarna.


Polly fick massa lugnande och muskelavslappnande och fick stå i en liten spilta och bli av med allt hår på magen inför ultraljudsundersökningen. Matte fick stå och hålla upp det allt tyngre huvudet och då och då hoppade hon till när hon plötsligt vaknade till efter att ha somnat! :-)
Ultraljudet och den övriga rektala undersökningen visade inga konstigheter alls, och det var ju bra! De tyckte heller inte att hon var "bukig" utan hon har helt enkelt den formen på magen tack vare hennes välvda revben. Bra, då har jag även veterinärens ord på det om någon kommenterar igen...


Sedan fick stackars Polly stå i ensamcell över natten där, eftersom de skulle göra en gastroskopi på henne idag och det skulle vara efter 18 timmars fasta.
Den undersökningen visade att hon har den finaste magsäcken de sett någonsin och hon blev väldigt glad när jag kom och hämtade henne vi fem tiden och hon fick komma hem igen!

Nu ska hon gå på Metacam igen en vecka för att se om hältan går över och sedan ska vi tillbaka igen om 14 dagar, för att undersöka bakdelen. Hon fick även en foderstat att följa för att lägga på sig och muskla sig - men det är ju så hon har ätit hela tiden! Jag förstår inte varför de tror att hon plötsligt ska bygga på sig nu, när hon inte gjort det innan? Men okej, vi får vänta och se vad nästa undersökning ger då...

fredag 15 november 2013

Hoppfullt

Hon har lite ont i magen, lilla gumman. Tycker INTE om när jag ska spänna sadelgjorden. Hon hade en kort sådan period i somras också och även om jag då skyllde på en eventuell brunst, så tror jag i efterhand inte att det var det.
Magsår, skriker en liten röst i bakhuvudet. Magkatarr kan ju även ge svullen mage. Åtminstone om man är människa! Men eftersom hon inte alls är petig med maten utan äter det mesta med mycket god aptit, så hoppas jag ju att det bara är i begynnelestadiet/lindrigt och att det ska ge med sig i takt med att hon bättrar på sig...
Jag står och masserar magen lite lätt idag, där alldeles vid sadelgjordsläget, och det tycker hon visst är skönt. Först står hon bara stilla och sedan börjar hon gäspa... ;-)

När väl gjorden är dragen ger vi oss iväg och efter att vi lämnat hela stallområdet med hagar bakom oss och separationsångesten släppt - ha ha - så är hon så pigg och positiv att rida! Vi ökar på travpassen idag, på Pollys begäran. Inte längden av dem, men antalet. Och det blir mycket uppför idag också.
På slutet av rundan kaxar hon till sig ordentligt. När hon inte får trava i en lång nedförsbacke (Duh! Där travar vi väl aldrig!?) så börjar hon takta på tvären och knycker hårt med nacken för att komma iväg. Det behövs en rejäl halt för att få henne att lyssna.

När vi sedan närmar oss den där trädstammen som ligger över vägen, så tar vi trav strax innan och hon bjuder för första gången på riktigt mot ett "hinder" och hoppar så mjukt och fint över det och landar i galopp ett par steg! Så himla kul, för alla de gånger jag testat med låga hinder i paddocken, så har det varit sakta och orytmiskt och ytterst motvilligt och så nära hindret som möjligt. Men nu tog hon sikte och VILLE hoppa! :-D
Nu ingår ju inte hoppning i den här långsamma upptrappningen av motion som jag håller på med. Inte alls! Men eftersom jag fått erfara att hon ändå hoppar just där, fast från skritt, så tyckte jag att det var bättre att hon tog det i trav. Och det är inte högt alls, gissningsvis en halvmeter...

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

onsdag 13 november 2013

Jagad av en stormvind

Idag får jag ett sms från veterinären, som skriver att provsvaren på lever, njurar och muskler visar bara normala värden och det är ju något att vara glad åt! Kvar står bara den ovanliga anemi-sjukdomen, vars provsvar ännu inte hade kommit.Vädret är härligt - dvs uppehåll och t om en gnutta sol - även om det kommer rejäla vindbyar då och då. Idag ska det bli ridning igen. Igår blev det ju bara promenad och lite småövningar i grimskaftet i paddocken.

Jag kommer till stallet och kastar en blick in i boxen och stönar svagt. Varför kan hon inte sova på nätterna? Eller finns det en anledning till varför allt ska finfördelas och spridas ut? Dessutom vet jag att det finns minst lika mycket begravt, som det som syns på ytan... Men det får vänta till efter ridturen.



Så ska den lilla hästen hämtas in från hagen. Jag hade ju tänkt att hon skulle komma själv, så jag slapp att gå och byta om till stövlar. Men icke. Som synes är hon fullt upptagen med viktiga saker som att äta, trots att hon är väl medveten om att jag står där och ropar. Pompe kom istället och erbjöd sina tjänster, men jag bara klappar lite på honom och fortsätter förgäves ropa på Polly. Det blir till att klafsa i leran för matte.


Idag är det spännande och möjligen lite farligt överallt. Till att börja med gör hon stor sak över de stora djupa vattensamlingarna som hon måste gå igenom redan i början av turen. Att hon har gått i detta vatten flera gånger förut med mig vadandes framför, gör inte det mindre farligt. Sedan är även det omkullfallna trädet ytterligare en anledning till att vilja vända tillbaka. Men därefter går det hela bättre och takten blir lite raskare. Tills vi kommer till en ensam cykel med orange barnstol på, som står parkerad jämte banvallen. FNORK!!

Efter detta bestämmer jag plötsligt att vi faktiskt kan börja med de där små korta travpassen redan idag istället för på fredag, som är dagen då det gått en vecka med skrittpass. Jag tror att hon är jätteredo!
Sagt och gjort! Vi tar två korta en-minuterspass och det går muntert tillväga, med sviktande steg. Det kommer ett par rejäla vindbyar bakifrån och de är väldigt läskiga och vi måste springa sidvärtes ett tag där. Hon hade väldigt gärna fortsatt att trava, men nu ska vi svänga ner åt "Ivarssons-rundan" och det är ju också en rolig väg tycker Polly, som glatt knatar på.

Vi kommer till den kullblåsta granen som blockerar vägen och det tycker hon är lika roligt som sist, när vi kom från andra hållet. Märklig häst! Jag låter henne gå fram för att se vad hon tror att hon ska göra...
Hon går raskt ända fram till granen som ligger där med alla sina grenar, säkert ett par meter högt. Hon går åt vänster och åt höger och hittar ingen öppning men kan ändå inte stå still och vill inte vända om.
Jag vet att N. har ridit förbi här, genom snåren upp över kullen till höger och jag kikar efter en lämplig väg. Hmmm... Där eller där..? Usch, det är farligt mycket grenar och vegetation och lerhålor och branter, jag tror jag hoppar av. Sagt och gjort, jag klättrar före och hon efter. Hon har jättebråttom medan jag nästan har svårt att hålla mig på fötter i det dåliga underlaget, men ner kommer vi på andra sidan och nu hoppar hon nästan jämfota av upphetsning!

Vi traskar vidare en bit och så kommer det en vindby till och Fröken Fux flyger fram med en väldig fart och glor omkring sig med dramatisk blick och undrar vem som jagar henne?!
Jag sitter upp igen från en lämplig grästuva och sedan blir det ytterligare ett par korta travpass och resten av hemvägen har hon så bråttom så bråttom sååå.... Jag lyckas inte riktigt samla skritten utan det är ett enda racer-trippande! Och den farliga trädstammen nära stallet? Den hoppas det glatt över på väg tillbaka! :-)

Till vänster är som hon såg ut veckan efter hon kommit till mig i vintras. Avmagrad och dan, av för mig okänd orsak. Kortet till höger tog jag idag. Med tanke på hennes "fallbacks" hon haft under den senaste månaden, då hon först tappade allting igen (muskler och hull) av okänd anledning och sedan korsförlamning ett par veckor senare, så tycker jag ändå att hon ser mycket bättre ut nu än i februari!!
Nu hoppas vi bara att kurvan ska gå stadigt uppåt, i takt med långsam ökning av motionen, en dag i taget!

Här är det stallkatten Klumpe som har en gosestund på Ronjas rumpa, klappad av Felicia.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,




måndag 11 november 2013

Sällskap med svårigheter

Idag skrittade vi bort till grannstallet, där vi skulle få sällskap på skrittrundan av Ulla på sin häst Happy. Allt gick helt enligt planerna, lugnt och sansat, fram tills dess att vi lämnade paddocken gemensamt efter att först ha gått runt där ett par varv.
Då trodde Snorkfröken av någon anledning att NU! NU skulle något alldeles enastående ovanligt hända!
Hon krullade ihop sig som en kanelbulle, gick i piaff och kändes som om hon skulle antingen lätta från marken eller explodera varje gång jag släppte efter lite på tygeln! Efter en stund gick det inte ens att gå rakt fram, utan hon taktade med schvung sidledes hela tiden. Matte blev så till den milda grad skärrad över detta att hon satt av och ledde den överambitiösa hästen ca hundra meter, förbi hagen med den ystra ponnyn och förbi bäcken. Sedan kändes hon mera sansad och jag satt upp igen.

Resten av rundan skötte hon sig exemplariskt och så småningom skildes jag och Ulla åt och jag red hemåt. Men vid det här laget var Fröken Fux helt enkelt utled på att skritta. Här kom vi till så många fina galoppsträckor och backar - och så får hon bara skritta!! Ett par gånger låtsades hon inte förstå alls, utan fattade helt sonika galopp rakt upp och ner, när vi svängde vänster upp för en backe. Jag gav efter en liten liten aning, så tillvida att hon fick trava en halv minut och galoppera, samlat uppför, cirka 7 - 8 galoppsprång. Sedan fick det faktiskt räcka, vi skulle ju följa veterinärens ordination, vilket innebär skritt ca tre dagar till innan vi tar små korta försiktiga travpass...

Sista biten innan stallet, gick det väldigt brant nedför och massor med stenar och hålor och elände så där satt jag av. Jag brukar leda henne där i vanliga fall också, men då går hon lite mer sansat än vad hon gjorde idag. Hon lyssnade visserligen på förhållningarna varje gång, men när hon väl skulle gå igen så fanns det liksom ingenting som hette lugnt eller försiktigt. Hon höll på att ramla på riktigt flera gånger och när hon skulle hoppa över trädstammen fick hon sån fart att hon höll på att kana på rumpan på en stor sten efteråt.

Kan undra hur det blir den första gången hon får lov att galoppera nu efter allt skrittande??

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

lördag 9 november 2013

Inpackad

I ösregn och motvind blev det ännu en skrittrunda idag. Själv var jag inpackad i regnkläder från topp till tå så det var rätt okej ändå, även om Polly hade en del åsikter om motvind och regn i ansiktet...
Ett nedfallet träd blockerade den tänkta rundan, så det blev till att vända, men vi hade ju hunnit halvvägs så det blev ungefär lika långt ändå. Det blev väldigt piggt där på tillbakavägen ett tag och Polly kunde inte förstå varför hon inte fick galoppera fort hemåt!? Härligt att hon är pigg i alla fall!

fredag 8 november 2013

Promenad med utsikt

Idag blev det promenad med utsikt och det kändes roligt som omväxling! Men visst är det konstigt att stockar och granruskor inte alls är samma sak om matte sitter på ryggen som när hon går framför, ha ha!


Sedan hade vi en liten mysig stund i stallgången: Fuxan får morötter och matte kratsar hovar och gör rent täcket från bajs, samt klistrar på en lagningslapp på hålet som den sura skimmel-märren i hagen har gjort. Sedan får Polly gå ut igen och jag mockar boxen.

onsdag 6 november 2013

Konvalecenten

Eftersom vi haft nedfallna telefonledningar här efter stormen, och med dem ett icke existerande Internet, så har jag ju inte kunnat uppdatera här på ett tag, så det här blir en rask uppräkning bara, mest för att jag själv vill ha lite olika datum att gå tillbaka till ifall det skulle behövas. Främst för Pollys krasslighet och rehabilitering.



 

Måndag var dag tre med Metacam.
Hon verkar tillfreds med sig själv och att få stå inne på nätterna i ruskvädret. Särskilt som det blev storm och ösregn i natt. Dock är det svårt att säga hur hon hade varit om hon inte gått på smärtstillande.

Tisdag; dag fyra med Metacam.
Ruskvädret fortsätter. Jag ringde och pratade med veterinären idag. Hon lovade höra av sig i början på nästa vecka för återbesök och nya blodprov.
Jag fick också foder-råd att rätta mig efter framöver. Vi ska göra analys på hösilaget först nästa månad, för  det som vi får från och med då är från andraskörden som gjordes rätt sent (september) och har lägre näringsvärde än nuvarande.
Men jag ska ge Kraft Groov 90 som kraftfoder, eftersom det är det som har lägst andel stärkelse. För stärkelseintaget måste reduceras eftersom korsförlamningshästar oftast är väldigt känsliga för stärkelse och insulin. Hon behöver egentligen inte kraftfoder alls, utan det räcker med ett par deciliter bara för att ha något att blanda det andra med. För övrigt ska hon få mineraler med vitaminer, särskilt E-vitamin och selen är viktigt. Olja är också viktigt och bra, så det ska hon fortsätta med. Om höet inte är tillräckligt näringsrikt bör hon då också få lucern som tillskott, eftersom det är grovfoder och protein som de bygger muskler och går upp av.

Så skall hon promeneras med varenda dag nu någon dryg vecka. Sedan ska hon skrittas i åtta - tio dagar, innan jag kan börja med små korta travpass... Så gör vi det någon vecka innan vi ökar på dem något och så småningom även galopp. Om drygt en månad är det meningen att hon ska kunna ridas som vanligt. Dvs om inte proverna visar på något dramatiskt eller något annat hemskt händer. Det kan dock behövas fler undersökningar för att få reda på varför hon inte vill muskla sig - om hon fortfarande inte vill göra det.
Och hon måste alltid både värmas upp länge i början av ett pass och varva ner ordentligt efteråt innan hon ställs in. Naturligtvis får hon inte bli kall heller, särskilt inte om hon är det minsta svettig. Så det är täcke på, som gäller nu i stort sett dygnet runt i denna årstiden. Hon har ju haft extra varmt nu den första veckan, men nu har hon ett 200 grams med hals.
OCH det är väldigt viktigt med rutiner, för väldigt många hästar som har fallenhet för korsförlamning, särskilt om de bär på en inre stress eller oro. Det finns hästar som varit vana att alltid gå först från stallet ut i hagen och den dagen som de av någon anledning inte fick det, så fick de ett anfall av korsförlamning!



Ja jösses vad man undrar hur hon har haft det i sitt tidigare liv i Polen och under alla sina transportresor!

Just nu är det omöjligt att säga vilken sorts korsförlamning hon drabbats av, för det finns olika sorter. Förhoppningsvis kan blodprovet tala om det. Men det finns ändå vissa gemensamma regler som man man kan rätta sig efter.
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------
När det gäller korsförlamning finns det
* Akut sporadisk korsförlamning
* Kronisk korsförlamning

Kronisk korsförlamning delas in i två grupper:
RER - Recurrent Exertional Rhabdomyolysis (drabbar ofta fullblod, varmblodiga travare, araber)

Drabbar ofta ungston. Är ärftligt med 50%. Symtomen kan variera. Man spekulerar i om elektrolytstörningar och selen/e-vitaminbrist kan vara en orsak. Diagnos ställs via blodprov (ASAT/CK).

Strategier:
* Töm glykogendepåerna med snabba intervaller t ex varannan dag, eller minst var tredje, genom att dra på i 5-600 meter tills pulsen ökar ordentligt. I övrigt kan träningen vara lugn eller normal.
* Utevistelse så mycket som möjligt
* Reducera stärkelseinnehållet i fodret, stärkelsen bör inte överstiga 20 % av energibehovet
* Ge extra fett i foderstaten, gärna 20 % av energibehovet
* Salt
* Selen/ E-vitamin


PSSM - Polysacharide Storage Myopathy (drabbar ofta quarterhästar, varmblod, arbetshästar)

En glykogenupplagringssjukdom som sannolikt är ärftlig. Symtomen kan vara lindriga (stelhet, oro, sträcker ut sig, skiftande hälta, osv) såväl som kraftiga (klassiska korsförlamningssymtom). Märks ofta då en unghäst sätts i träning. Dessa hästar kan bryta ned glykogen för energiproduktion i muskeln, de är extremt insulinkänsliga då de tar upp mycket glukos från blodet till muskelcellen. De ackumulerar normalt och onormalt glykogen i typ II-muskulaturen. Diagnosen kan ställas genom muskelbiopsi och arbetstest.

Strategier:
* Ta drabbade individer ur avel.
* Träna drabbade hästar regelbundet.
* Daglig utevistelse.
* Försök välja ett grovfoder med högt näringsinnehåll och uteslut spannmål och betfor.
* Utfodra med fett (tex 475 majsolja blandat med lusernpellets till 500 kg häst).
* Salt
* Selen/ E-vitamin
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Onsdag.
Polly får en alldeles egen box av sin snälla matte, ifall hon nu tänker fortsätta med att vara en sådan känslig häst. Så nu får matte inse att det där med att mocka, inte kommer att vara någon tillfällig sysselsättning utan ett livslångt arbete. Men jag undrar så, vad i hela världen hon sysslar med på nätterna? Sover hon inte alls?
Det ser ut som om hon höll på med breakdance, eller nån slags centrifug-lek! Allt bajs är kluvet i småbitar och jämnt fördelat över hela boxen, väl inblandat i spånet. Ifall man hittar några enstaka hela bajskorvar så har man tur: De flesta är så små att de faller mellan pinnarna på grepen. Sedan äter hon på väggarna runt omkring sig också. De nymålade boxarna... Hennes är snart redan helt förstörd. Men när man ser henne när hon får komma in och äta i sin box, så ser hon så förnöjd ut sååå!


Annars var vi ute på vår första promenad idag, lillgumman och jag. Söt, glad och positiv och gjorde stoooora ögon över ett träd som fallit över stigen under stormen. Men det kunde vi bara kliva över. (Det är en trädstam som i bättre väglag (= torrare) med fördel kan hoppas över i framtiden. Om den får ligga kvar!)

Torsdag.
Mocka, promenad i ösregn, medicin

Fredag.
Sista dagen med Metacam. Riktigt lång promenad idag, med bara lite regn.

Lördag.
Det gick lika bra att promenera idag utan smärtlindring. Skönt.

Söndag.
Vi hade turen att promenera mellan två ösregn idag! Jag hade mitt pek-spö med mig på turen idag och vi gjorde ett stort antal halter, ryggningar, volter och sidvärtes och vändningar. Det tog ett par gånger i början, innan hon fattade att hon skulle lyssna på mig idag, och inte bara följa efter som en hund. Hon gick nästan in i mig bakifrån en gång, och bara seglade rakt förbi en annan, när jag stannade. Men då fick hon genast rygga några meter och sedan fungerade det bra och hon verkade tycka det var kul att det faktiskt hände något under promenaden idag! Och efter varje gång jag berömde, så försökte hon glatt mumsa i sig handtaget på spöet...! Jag hade ju glömt morotsgodiset i bagageluckan, så det fick bli ett besök där när vi kom tillbaka. Men då var det plötsligt väldigt svårt att backa, eller över huvud taget stå still på avstånd, när matte skulle öppna bakluckan på bilen! :-)

Måndag.
Blev en promenad i beckmörker ikväll, med ficklampa som kastade längs skuggor mellan trädstammarna. Spännande! Fast kanske mest för mig...

Tisdag.
En hel timmes promenad idag.
Solen sken när vi gick så jag hade ingen regnjacka på mig, vilket var synd. Men... man kan ju inte bli mer än blöt! Förra gången vi gick den här vägen, så bar hon med sig en granruska i munnen säkert hundra meter, ihärdigt ruskande på huvudet för att den skulle gå av. Då hade jag inte mobilen med mig, så jag tänkte att hon skulle göra om samma sak idag... ;-)


Onsdag. Idag kom veterinären på återbesök och fick med sig tre rör med blod från Palencjas vackra hals. Hon som inte sett Polly på ungefär tre veckor, tittade både två och tre gånger och sa sedan att "jomenvisst har bukigheten minskat! Att hon tappat muskler och behöver lite mera fett, ser ju vem som helst, men hon är faktiskt inte lika bukig som förut."
 
Det var så skönt att höra, för när man ser henne varje dag, så är det inte så lätt att se. Ena dagen tycker man att magen har krympt och nästa tänker man att man har inbillat sig. Men nu ska hon utredas mera. Dels ska vi förhoppningsvis utesluta en sorts anemi som mest finns i öststaterna. Dels ska vi försöka fastställa vilken sorts korsförlamning hon haft och även hur pass förstörda hennes muskler är. Så får vi ta ställning till de svaren innan vi bestämmer nästa steg. Sedan blev det den sedvanliga promenaden, i tilltagande regn, genom vått högt gräs och klättring över branta mossbeklädda kullar. Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,