Som ringar på vattnet

Jodå, så att... men vi hade i alla fall tur med vädret!
Men ni vet vattenpölar? Och droppar som hänger på granbarren och plötsligt släpper taget och faller ner i t ex vattenpölarna? Det blir som små små ringar på vattnet. Ja men ni förståååår vad farligt detta är!!!
Fast en stund i mitten skötte hon sig i alla fall och gick riktigt bra. I både trav och galopp. Och söt är hon. Så det får väl gå... :-)

Sedan ska vi ju inte tala om rotvältor som visar sin jordiga undersida - men som ju inte alls gjorde det när man red förbi där nyss åt andra hållet! Ja idag var det de små tingens farlighet på temat igen. Och går man och spänner sig så benen darrar, så är det klart att de trasslar in sig så man står på näsan flera gånger också. Roy skrapade upp sin näsa häromdagen så blodvite uppstod, men Polly hade tur och plöjde i gräset, så den blev bara lätt grön.

Här var det ju då tänkt att vi skulle galoppera. Men Fröken Fux som ser allt - och lite till -  tvärnitade med en marginal på säkert tio meter. (Hade inte alla grenar och allt ris legat i vägen, utan bara stammarna, så hade man ju kunnat hoppa där! Tjoho! Fast då måste man ju komma närmare än tio meter förstås.)
Nu tyckte ju jag att vi i alla fall kunde pröva med att kliva över. Det tyckte inte Polly. Träd som plötsligt ligger tvärsöver vägen är inte att leka med. Hon tänkte väl på det där trädet som ramlade med ett brak bara en bit framför oss den där gången.
Men när vi efter en kvart eller så, hade närmat oss såpass att hon kunde lukta på de hemska stammarna, så smäller det till en bit framöver. I skogen, eller längre fram på gräsvägen. Så även om det inte hördes nån motorsåg eller annat, så fick det mig ändå att tänka att kanske de inte var färdiga utan fortfarande höll på att ta ner träd? Det kanske ändå är bäst att rida en annan väg?
 Så tyvärr fick jag ge med mig och vi vände - vilket naturligtvis var ett tecken till Polly om att allt-är-nu-livsfarligt-häromkring, så hon dansade fram med rest nacke nerför backen och glodde förfärat sig omkring.

När vi sedan skulle gå ner till hagen - hon går fortfarande i den en kilometer bort - så började det väntade ösregnet, men vi hade ju regnkläder båda två så... Men tydligen är det så att man måste dansa fram sidledes med något vilt i ögonen, när det ösregnar. Det hade jag ingen aning om! Men joodå, det dansades friskt åt olika håll på väg ner. Väl inne i hagen står hon snällt still medan jag knyter upp grimman och sedan är det som ett startskott går och hon flyger iväg som skjuten ur en katapult, tvärs igenom hela hagen ner till Roy och Rasse, där hon gör en snygg stoppsladd och drattar på ändan. Sedan står de där tillsammans som tre tända ljus i regnet.

Läs även andra bloggares åsikter om palencja, polly, fux, araber, snorkfröken, galopp, roy, rasse, blodvite, startskott

Grönt är gott

Efter dagens ridtur - full av förfasande över gruset på banvallen som inte låg som det skulle någonstans - erbjuder jag mig att ta med Roy också, ner till hagen en kilometer därifrån. Eftersom Polly är van vid att hon ska gå en bit bakom mig och Roy tydligen inte är upplärd på det viset, så blir det lite obekvämt så att säga. Ena armen framåt och den andra långt bakåt. Eftersom Polly även har lägre rang än Roy, så tycker hon sedan att hon lika gärna kan gå nos i svans på honom. Det hela börjar likna ett tåg, så jag tycker att varför ska jag ha ett grimskaft kopplat till Polly för? Hon följer ju efter ändå.

Så jag kopplar loss henne. Inga problem. Hon följer så snällt. Kan ju dessutom passa på att nappa åt sig några grässtrån emellanåt, utan någon som drar emot. Vi traskar på.

När vi bara har hundra meter kvar vänder Roy på huvudet och ser frågande ut. Jag tittar med. Ingen Polly. Jag glor lite extra och skymtar nåt rödbrunt mellan träden, som ser ut att stå och äta. Nåja, hon kommer väl.
Vi går vidare och jag släpper Roy i hagen innan jag vänder tillbaka för att titta efter Fröken Fux.
Där står hon och ser jättenöjd ut. "Titta matte! Jag har hittat en mycket bättre hage med längre och grönare gräs i!!"
Hon har helt sonika gått in i en öppen tom hage som vi passerat - där det faktiskt är tänkt att de ska släppas på söndag - och tycker att där kan hon gärna stanna!

Pinnar och spöktroll

Ja om man inte tycker sig ha tillräckligt med energi från början, så kan man alltid elda upp sig genom att pumpa sig full med adrenalin...

Pigga och glada gav vi oss iväg från stallplanen i raskt tempo. När vi nådde skiljevägen där rakt fram betyder till hagen och matte dumt nog ville svänga till höger, tog plötsligt alla hästkrafter tvärt slut på en gång. Precis som om vi någonsin har promenerat i tjugo minuter upp från hagen för att sadla och tränsa och sedan genast rida ner till hagen igen!! Hur kan man bara få för sig att tro något sådant?
Men Fröken Fux ben orkade nu knappt röra sig. Vi segade oss fram över bron, över landsvägen, genom villasamhället, längs cykelvägen och in på skogsvägen. Polly fördrev tiden med att förfasa sig över hur rallarrosornas dunbollar låg överallt och skräpade, hur stora vita stenar stirrade på henne med ondskefulla ögon och skuggor som rörde sig på ett väldigt misstänksamt sätt. Kanske kunde man få matte att vända hem igen, om man kunde få henne att inse hur farligt det var ute ikväll... Dessutom var hennes kontakt med sina ben väldigt dålig. När de inte trasslade in sig i varandra på plan mark, så fanns det alltid någon rot eller sten man kunde snubbla på.

När vi sedan hunnit en bit in i skogen och även avverkat en galopp i tre akter, så hörde hon röster. Det gjorde jag med. Det dröjde dock en stund innan jag kunde identifiera det som just röster och de kom nånstans långt inifrån skogen uppe på berget. Fröken Fux var dock övertygad om att NU var det minsann spöktrollen som hade spanat in henne och skulle hoppa på henne när som helst från en okänd plats mitt i skogen. Hennes puls steg, hennes benlyft blev högre och att vi nu hade påbörjat en brant nedförsbacke tyckte hon inte behövde hindra ett högre tempo. Annars kunde hon föreslå piaff som alternativ.

Nedanför backen kände hon dessutom igen sig och YES! - det betyder hemväg och hon "visste" absolut att det visst gick att galoppera jättefort resten av vägen! Hon frustade och blåste och släpptes minsann också iväg i fritt tempo ett par gånger, vilket kan liknas med en högtrycksspruta - men sedan tyckte matte att viss kontroll kunde man allt kräva även i galoppen. Och det gick det med, även om ögonen rullade runt i skallen på henne och svetten lackade och benen riktigt darrade emellanåt.
Sådana här gånger är jag tacksam över att jag rider ensam, för om det hade varit en till med som hade eldat upp sig, så hade det nog blivit svårare att behålla kontrollen.

Tillbaks igen, genom villagatan, över landsvägen och över bron. Snabbt snabbt snabbt gick hon, och när vi kom till skiljevägen stall/hage igen och jag vek av mot stallet, då stängdes plötsligt allting av i henne igen! Hon segade sig fram och det var ju hur tydligt som helst att hon INTE ville gå hela vägen upp till stallet för att sadlas av och sedan gå hela vägen tillbaka igen. Och det kunde jag faktiskt förstå.
Så vi stannade och jag pekade bakåt med ena tygelhanden och hon vände glatt om igen. Jag packade ner sadel och träns i bilen och hon fick morotsgodis från påsen i skuffen och sedan kom välkomstkommittén på andra sidan eltråden och tog emot, dvs Roy och Rasse.

Under tiden jag letade upp hennes flughuva i hagen så hittade Polly en pinne, en dryg halvmeter lång och cirka fem centimeter i diameter. Den tog hon i munnen och liksom matade in bit för bit, tills jag undrade om hon var riktigt klok!?  Rasse stod och såg intresserat på. Sedan höjde Polly huvudet och började svänga huvudet fram och tillbaka med pinnen som vapen, medan Rasse chockat retirerade! Så släppte hon pinnen, betade en stund tills hon hittade en annan pinne som hon gjorde likadant med. Knasfia!
Det påminner mig om hur hon i vintras - när jag var ute i hagen och mockade lite - ville hålla i grepskaftet och så föste hon grepen fram och tillbaks över marken som om hon också ville försöka mocka... :-)


Läs även andra bloggares åsikter om palencja, polly, fux, arab, snorkfröken, eltråd, piaff, galopp, flughuva, rallarrosor

Det växer

Min mor har varit och hälsat på och fick träffa Palencja för första gången. Vi gick en liten promenad alla tre. Palencja åt gräs och vi åt hallon. Då och då stack hon fram nosen och skulle smaka det vi hade i händerna, så då fick hon sig ett hallon, hon med.

Så var det dags att emigrera igen. Tillbaks till hagen-en-kilometer-bort. Men det gör inget, för då får ju jag också motion! Gräset har börjat växa så smått igen efter sommarens torka och hovarna med. Hennes ena hov har liksom vuxit utanför skon lite och trängt in den mot strålen på ena sidan, men än så länge trycker den inte på den så vi kunde rida idag ändå - pigg och glad.  "Titta ett sånt fint rådjur", sa jag och pekade mitt under traven, och hon tvärnitade. Förstås.
Sedan höll hon på att gå ned i spagat med frambenen där det var lite vått i leran på gräsvägen. Det var lite läskigt innan det stod klart att hon varken fläkt sig eller sträckt sig.

Men eftersom det är 14 dagar tills hovis kommer känns det lite långt att vänta med en sned sko, så nu har jag ringt och han kommer på onsdag och tar hennes hovar. Skavsår fick hon också idag av sadelgjorden, på bulorna efter insektsbetten där bakom frambenet. Så det är väl lika bra att hon får stå över ett par dagar...

Läs även andra bloggares åsikter om palencja, hovslagare, snorkfröken, fux, arab, spagat, skor, hov, hallon

Samtal med Fröken Fux

Har du bråttom idag? Det vore snällt om du kunde vänta på mig. Ja nu kan du gå! Jodå, det är rätt väg. Oj, så långt du kan hoppa åt sidan! Skickligt! Ja det bor andra djur i skogen. Nej det där vita strecket tjugo meter bort är bara en liten björk som gått av. Där? Det är en vattenpöl. Vatten. Det blir så när det har regnat. Var inte fånig, du drunknar inte. Särskilt inte på tre meters håll. Vadå tyst? Det slutade bara blåsa. Tystnad kan väl inte vara farligt? Vad gjorde du nere i diket nu då? Nej det hörde jag inte. Du har säkert fått ett grässtrå i örat. Nej det är inte farligt. Jag skojade bara. Fladdrar? Det är en plastremsa som ett fånigt skogsbolag knutit fast där. Vadå? Ja men då har det väl börjat blåsa igen då! Om du slappnar av lite och sänker blicken mot vägen, så ser du marken och slipper ramla på knäna för att det är en liten grästuva där... Det där bruna? Det var där som den där högen med ved låg förut. Den är borta nu, så det är bara marken. Nej veden har inte gått själv. Den har inga ben. Stenar som attackerar underifrån? Det var bara jag som skojade den gången. Nu hade du ju fin galopp, varför var du tvungen att tvärnita här?? Ifall att? Suck. Det där? Det är potatisblast. Nej jag vet inte varför det ligger ner istället för att växa rakt upp! Men lilla vän, det innebär inte godis till dig varje gång jag råkar greja med min jacka eller dra i en dragkedja! Tycker du att du var duktig nu som stannade?  Det är möjligt, men just nu ville jag att du skulle gå. Är det svårt att hålla reda på? Ja ta du en funderare på det, du kan fundera hela morgondagen så ses vi på onsdag. Blir det bra?

I huvudet på fröken Fux

Jaha ja. Jag kan undra om det är ny brunst på G? I förrgår när vi gav oss iväg, så var allt sådär himla farligt igen. Redan tio meter från stallet började farligheterna och eftersom de osynliga spökena följde oss var vi gick, så hon var tvungen att tvärstanna var femte steg under flera kilometer. Lite tröttsamt.
Sedan vägrade hon passera grannens hästar som gick i sin hage. Dvs hon rörde sig som om hon hade fått bromsolja i lederna och när vi kommit till slutet av hagen stannade hon helt och lekte staty. Ingenting hjälpte. (Jodå, jag begrep ju att hon ville hälsa på de där hästarna! Men sådant gör vi inte. Hälsar på främmande hästar över tråden. Nej.)
Jag brukar inte behöva bli arg på henne, men nu får jag erkänna att jag blev lite irriterad till slut och smällde till henne rätt så rejält en gång på baken. Då hoppade hon till, tog ett steg framåt och stannade sedan och vände på huvudet och glodde på mig med stora ögon som sa: "Vad gööör du??!!"
Då kunde jag inte låta bli att skratta. Men vi kom därifrån i alla fall... Och segheten försvann så småningom och hon blev sitt vanliga jag.

I dag är farorna inte lika många, även om hon försöker övertyga mig om att de där bruna rishögarna i backen nog kanske eventuellt ändå har förvandlats till vildsvin sedan sist...
Men det är då konstigt hur hon alltid blir piggare och piggare ju längre vi rider! Eventuellt är det för att hon känner att vi är på hemväg när vi är ungefär halvvägs - men när vi rider lååånga rundor, då är det ju ändå långt kvar tills vi är hemma!
Men det blir svårare och svårare för henne att skritta. Hon saktar av vid varje förhållning, men hoppsan vad svårt det är att komma ihåg - efter tre steg i skritt börjar hon plötsligt springa igen! Nedförsbacke eller knasigt underlag, spelar ingen roll. Det blir liksom inte lönt att släppa på tygeln helt.
Testar också med att stanna henne (böja huvudet åt sidan) varje gång hon börjar trava och det går ju bra. (Hon stannar så fint och vänder på huvudet varje gång och tror hon ska få godis...) Men efter några stegs skritt börjar hon glatt trava igen. Varje gång. Det är som att hon inte märker att hon börjar trava...

Den där röda nacken med vitgula hårstrån som står rätt upp, som viftande utropstecken! Hon ser för rolig ut!

Eftersom hon vill springa, så får hon ju det också. Men det ska vara när JAG säger det. Jag släpper henne i backen upp mot scoutstugan och det går jäklar i mig undan....! Och när det går som fortast, så kör hon ner huvudet i backen och ruskar det där, fram och tillbaka. En liten käck glädjeyttring hon har. När jag drar upp hennes huvud och skänkar till henne i sidorna för att hon ska sluta, så kommer bakutsparkarna i stället, höga och fina.
Men sedan är vi uppe för backen och vi saktar av och allt är frid och fröjd och hon frustar högljutt flera gånger. Sedan är det likadant under nästa galoppsträcka.
Den sista sträckan innan stallet så travar vi den mesta biten och hon går riktigt fint då, så vi tar en samlad fin galopp där, en liten bit.

Vi tar en vända i paddocken också när vi kommer tillbaka. Hoppar glatt över lite bommar som lagts ut på marken där och går/kliver över ett litet hinder på ca 50 cm. Flera gånger. Sista gången river hon. Vi går därifrån innan någon ser oss.
Efteråt blir det dusch. Fin stril med kallvatten. Och det går så bra så. Hon stoppar in nosen där under strilen också en stund.

Läs även andra bloggares åsikter om palencja, fux, arab, bocksprång, hinder, bommar, galopp

Godis

Idag var det tack och lov inga fallande träd omkring oss utan vi kunde njuta fullt ut under ett par timmars ritt. Men ibland kan jag inte låta bli att skratta åt henne. Som när vi precis traskat omkring i en snårig skog och äntligen kommer ut därifrån. Framför oss ligger en inbjudande lång och rak gräsväg. Det finns liksom inga andra vägval. Då stannar hon! Vänder lite på huvudet, sneglar bakåt.
Ja vad tycker du vi ska göra? frågar jag. Galopp? Jag för fram händerna längs mankammen.
Okej, säger hon och far villigt fram i galopp!

Lite senare under rundan ska jag ta upp min mobil, för att se hur mycket klockan är. Jag drar upp dragkedjan på midjeväskan. Då stannar Fröken Fux.
Inte behöver du stanna för det, säger jag. Gå du.
Då böjer hon halsen och tittar på mig där jag sitter. Det tar nog fem - tio sekunder innan jag fattar: Innan vi gav oss iväg, så fick hon en bit morotsgodis och resten lade jag ner i midjeväskan. Så när hon hörde dragkedjan  dras upp, så var morotsgodis förstås det första hon tänkte på!
Naturligtvis fick hon en bit. :-)

När vi kom hem, så stod Roy längst borta i den stora hagen och pratade över tråden med Ronja, som gick i hagen bredvid. Men när Polly gjorde entré, avbröt han allt han höll på med och kom rusande i full galopp över hela hagen och ända fram till oss där han tvärnitade! Kul att de är sådana kompisar.

Adrenalin

Har ni inte alltid undrat över hur hästen skulle reagera om ett stort dött träd får för sig att ramla omkull med ett majestätiskt brak tio meter framför er på en stig i skogen? Nu kan jag tala om detta för er: Hästen står inte still och tänker för sig själv "oj, titta ett träd som ramlar!"
Själv hann jag inte tänka klart tanken "detknakarenälg?Shitnejettheltträdsomfaller!" förrän vi redan var en bra bit tillbaka åt det håll vi kom ifrån, ackompanjerande av ett dovt dunsande bakom oss.

Sadeln som jag ju varit så glad över att den låg som den skulle, hade - när jag fick stopp på Fröken Fux - glidit fram en bra bit. Förmodligen släpps all överflödig luft ut ur hästmagen i samband med att samtliga flyktfunktioner träder i kraft.
Men eftersom hon var en aning skärrad och bara vågade närma sig träd-kaoset en liten, liten bit och det därefter väntade en mycket brant nedförsbacke, så satt jag av och ledde henne förbi och ner för backen där jag fick lägga sadeln rätt igen.

Innan denna händelse, var Polly måttligt pigg. Dvs, hon gick fram i det tempo hon skulle, men inget mer. Hon ansåg sig ha fullt upp med att vifta och nafsa efter flugor och "duh, det är ju varmt = jobbigt!!!"
Men även om hon inte längre var skärrad nu, så hade ju allt adrenalin släppts loss i kroppen! Att skritta var nästan omöjligt och vi var bara halvvägs på rundan. Vi tog en galopp med en gång, men hon var inte nöjd när jag saktade av utan studsade fram med nacken rest och svansen lyftad. Frust frust. Efter sjön kommer en stig som går i uppförsbacke och hon hade stora svårigheter att hålla sig tills vi kom dit, trots att vi aldrig kommit från det hållet förut och alltså inte hade någon "vana" att galoppera där.  Men där släppte jag henne. Tjohooooo! Det var den där sortens galopp där hon knappt nuddar marken utan forsar fram som en högtrycksspruta! :-D
Resten av hemvägen blev det galopp på alla ställen som det gick att galoppera, utom den sista kilometern till stallet där man faktiskt kan möta bilar. Någon måtta får det vara. Men hon hade väldigt svårt för att skritta och jag tror att jag stannade henne ca tjugofem gånger på den sträckan och viskade skritt i hennes öra. 

Solen gassade och hon var genomsvettig och trots att hon inte är riktigt sams med slangen så lät hon sig duschas med kallt vatten, med svagt tryck på duschstrålen. Sedan var det ut till kompisarna i hagen. När jag kom med flughuvan till Polly, så kom Roy och ville sticka in sitt huvud i den! Jag tyckte synd om honom och hittade en nästan hel flughuva i stallet som jag trädde på honom. Jag vet inte vems det var, men eftersom alla hästar var ute, så var det säkert en som var över... Han blev glad i alla fall.

Läs även andra bloggares åsikter om palencja, fux, araber, snorkfröken, galopp, duscha, adrenalin

Hemgång

Idag var det hemgång från hagen-långt-borta till hagen alldeles vid stallet. Och den var GRÖN, till skillnad från den gula som de gick i! Glädjen var stor.