Nya utmaningar

Idag trotsade vi faror som timmerbröt över stenbro med forsande vatten (matte gick före och drog i snöret, Snorkfröken stenvägrade, stenvägrade och hoppade sedan jäääättelångt!! Ja varför kliva försiktigt över?), avskurna vägar med vattenfall (små rännilar som gröpt ur vägen så det blivit ca 20 cm brett. Måste också hoppas över efter mycket frustande och åbäkande. Vi tog det tre gånger i rad, bara för att.), gnäggande hingst i hage på ena sidan och gnäggande sto på andra sidan och hund i mitten, traktor med rundbalar en bit ifrån och ridning i en paddock med många suspekta saker liggandes vid sidorna. För att inte tala om en flock lösgående höns vid sidan av vägen! ;-)

Vi tränade lite trav i paddocken och även ett par galoppfattningar med bakut-kick. Det var inte av glädje utan tvärtom motvilja. Att jobba i en paddock verkar inte vara hennes grej. Ja vi får väl se hur det blir med det framöver.
Men det är långsiktig övning som gäller. Vi fick i alla fall en härlig lång ridtur, först 1½ timme till paddocken, tjugo minuters träning där och sedan drygt en timmes ridning tillbaks igen, en något kortare väg, i strålande solsken.

Läs även andra bloggares åsikter om palencja, paddock, polly, skänklar, galoppfattning, rundbalar, araber, hästar

Upp och ner

Fröken fux var lugnet själv idag. Inte så att hon på något sätt var lat eller långsam, nejdå. Men ingenting, inte ens en konstig stock i en brusande bäck och en mystisk askhög bevärdigades mer än en liten blick av henne. När matte hoppade till av några uppflaxande duvor, sneglade Polly bara bakåt som om hon sa: Skärp dig, de var ju här sist också, på samma ställe!

Det var det positiva. Plus naturligtvis härliga galopper, mysig skog och morgonsol.

Det negativa var att sadeln gled fram när vi red nerför branta backar! Det har den ju inte gjort förut, även om det inte varit riktigt lika brant nerför som idag. Men efter den första gången, då jag fick hoppat av och lagt om den, så hände det igen efter ett tag, fast det bara var lite-lagom-brant där och jag fick hoppa av en gång till. :-(
Ett plus i kanten till var ju min snälla Polly som står så snällt och väntar trots att det är på obekant mark. Men inte var det roligt inte och nu vet jag inte hur jag ska göra framöver?

Jag vet ju att det finns svansrem... Men är det inte fruktansvärt läskigt att bli dragen i svansen så fort det går nerför???!! Och hjälper det verkligen?
Finns det månntro nån annan sorts sadelgjord som är bättre att ha om man har en rund liten mage där gjorden gärna halkar fram mot bröstet till? Jag får utforska detta. För sadeln är ju gudomlig att sitta i och ligger bra på hästen för övrigt.

Läs även andra bloggares åsikter om sadelgjord, palencja, polly, fux, arabhäst, svansrem, galopp, duvor

Duktig tjej

Igår var det mycket trampa omkring i skogen till Pollys stora förtjusning. På ett ställe kommer man ner till en bäck som rinner och skogsvägen korsar den med djupa leriga spår. Men det finns ett litet ställe där man faktiskt kan gå över och där ville jag att Polly skulle gå. Hon trodde inte sina öron!
Aldrig i livet att hon ens skulle kunna tänka sig att närma sig detta farliga vattenfall! Nåja, jag satt av där bland träden och ledde ner henne. Knäppte loss ena haken så att jag fick ett långt grimskaft och gick över själv. Jag lockade lite grann och efter bara en liten stund så kom hon faktiskt - och tog ett jätteskutt över det äckliga! (Som hon alltså hade kunnat gå i, men det trodde hon inte på.)

Sedan var hon så duktig och stod alldeles still medan jag satt upp igen och fick en liten morotsgodis som belöning. När vi väl var nere för den långa branta backen, så kände hon igen sig! Det var här den andra branta långa backen uppför började! Den som man kunde galoppera! Jätteskoj! Men den suger verkligen musten ur en, men trots att hon inte orkade galoppera hela vägen så travade vi i alla fall! :-)

När vi vek av genom sista skogspartiet innan vi kom hem, så var hon så ivrig så. I en skog full med mossbevuxna stenar och stubbar och gropar och elände, där jag trodde man bara kunde gå, försiktigt, - där travade och galopperade Polly och hoppade glatt över lågt liggande trädstammar och jag bara lät henne löpa och styrde lite här och där!

Idag tog vi vägen med vägbommen och älgarna igen. Inga älgar syntes till och vägbommen fick bara ett litet ögonkast när vi passerade, för att vara säker på att den inte följde efter eller så. Det blev rätt så mycket trav idag och det gick i varierande fart.
Sedan fick jag bevis på hur fort en arab lär sig saker och ting om de bara vill: Varje gång vi gjorde halt, så böjde hon huvudet mot mig och trodde hon skulle få morotsgodis! Ha ha ha! Hon fick ju det igår när hon varit duktig, men nu trodde hon att hon kanske kunde få det varje gång vi stannade. Kanske?

Eftersom inget läskigt dök upp av sig själv, så bestämde jag att vi skulle ta ett litet stickspår in på en väg där jag visste att fyra stora rullar med stängsel låg och hångrinade på ett otrevligt sätt. Den där sortens viltstängsel som brukar vara runt nyplanteringar med lövträd.
Jag hade rätt - de VAR livsfarliga!! FNORK!!!
Men Fröken Fux var så duktig så. Efter några försök så lyckades hon faktiskt stå stilla en lång stund, bara ca tre meter ifrån och titta. Sedan utmanade vi dem ytterligare genom att passera dem också. Och sedan vände vi och passerade dem en gång till från andra hållet. Det var ännu lite läskigare eftersom andra hållet av princip alltid är läskigt och okänt.
Men när jag tyckte att vi skulle gå fram och nosa på spektaklet också, då fick det sannerligen vara nog! Så då stod vi still en stund till istället och knaprade på morotspellets innan vi gick vidare.

Det blev ett par galopper också och lite mera trav och på hemvägen mötte vi en röd bil. Det gick jättebra. Jag gick mitt i vägen för säkerhets skull, så han skulle sakta ner/stanna - och det var inga problem. :-)

Läs även andra bloggares åsikter om palencja, arabhästar, hästar, galopp, ridning, viltstängsel, polly, vägbom

Jeep, älgar och vägbom

Ännu en mysig tur på min lilla goa häst. En och en halv timme var vi ute och först mötte vi en jeep, som stannade och vi pratade med föraren en stund, hälsade med nosen i hans ansikte, samt inspekterade motorhuven.
Sedan passerade vi en ful suspekt soptunna och vek av på en mindre väg/skogsväg med starkt misstänkta fladdrande staketlinor.

Efter nästa vägkrök kom det tre älgar och sprang över vägen en liten bit framför oss!!!!

Palencjas hjärta slog minst 120 slag i minuten och jag kände pulsen upp genom mitt ben i hela min kropp! Hon fick titta klart en stund och sedan gick vi vidare.
Så kom vi till en öppen vägbom som var klart gul, svart och röd. Den var nästan ännu farligare än både jeep och älg tillsammans! Men vi lyckades passera även där.

Precis när Polly var övertygad om att hon var så långt hemifrån att hon aldrig skulle hitta hem igen, så kunde vi höra Indra gnägga långt borta. (Vi gick en stig som nästan går runt hela vägen, så just där så var det inte alls långt genom skogen till stallet.) Överlycklig gnäggade Polly tillbaks, hon som vanligtvis inte brukar bry sig om det.
Vi tog till vänster in i skogen istället och det blev plötsligt väldigt blött och geggigt - men det var inga problem för lilla fröken. Hon fick bara långa tyglar och så flög hon fram över alla pölar och leriga djupa spår som ingenting. När vi nådde fastare mark så tog vi en liten galopp, men det var fortfarande lite för främmande mark för att hon skulle känna sig trygg, så vi travade mer istället.

Allting hon gör, gör hon ju snabbt, men traven vinner inte direkt på det, för den blir trippig och stressig. Vi övade en hel del igångsättningar och avsaktningar, för att hon även skulle få använda sin bakdel, men det behövs väldigt mycket mer övning på det...

När vi kom tillbaks så hade vi en lite kvalitetsstund först. Det skulle klappas och kelas tillbaka och hon följde mig fram och tillbaka när jag bar ut hö och var väldigt tillgiven. Sedan smakade det gott att äta i solen.

Läs även andra bloggares åsikter om palencja, polly, trav, galopp, jeep, älgar, vägbom

Galopp med ny sadel

Nu har vi provat sadlar i dagarna tre. Polly har varit mycket nöjd med att bara få komma in och äta god mat, borstas och stå modell en stund, för att sedan släppas ut i hagen igen!
Igår ville jag ju provrida den jag tyckte bäst om/den som låg bäst - en Wintec - men se det gick inte så bra eftersom stropparna var gjorda för annan mycket kortare modell av gjord än den jag hade. Men den såg som sagt ut att ligga bra i alla fall.

Men idag fick jag även låna ett gäng gjordar av varierande längd och så gjorde vi ett nytt försök. Nu gick det bättre.
Så gav vi oss ut på provtur i den härliga vårsolen. Den här gången hade jag ett rep med mig som jag käckt svingade runt lite med (bak mot hennes rumpa) när hon vägrade lämna området - och tänk så bra det gick! Vi kom iväg med en gång. ;-)
Nu i tjällossningens tid, är skogsvägarna här väldigt opålitliga att rida på (eller att gå själv på också för den delen) eftersom marken plötsligt bara försvinner i djupa hål under en. Väldigt obehagligt. Men vi trixade oss fram där vi trodde det var bäst och tog sedan genvägen genom skogen där marken var bättre, samtidigt som den kräver att man lyfter på fötterna ordentligt.

Ett område med halkig is fanns fortfarande kvar på ett ställe och det förvånade mig lite. Men det gick vägen. "Försiktigt, försiiiiktigt..."
Sedan förlängde vi turen genom Bökenäs och fortsatte neråt, neråt, neråt... Här verkade skogsvägen hålla bra kvalitet!
Efter allt detta nerför, så övade vi lite på att stå stilla på en vändplats vid en sjö där nere. Det gick väl, men var inte så himla populärt. SEDAN vände matte äntligen tillbaks mot den lockande uppförsbacken. Vi började i trav men så äntligen, äntligen, blev det galopp!! Polly flöt fram i en sådan mjuk galopp att jag inte ens kommer ihåg hurdana steg hon hade eller nåt - det var bara ett enda mjukt flyt, liksom! :-)
Det är en sådan lång och brant backe att den för det mesta verkar som automatbroms efter ett tag. Man får ha väldigt bra kondition för att orka hela vägen! Så blev det ju även idag. Viljan fanns men inte konditionen.

Efter en stunds skritt blev det lite mera trav, även om hon gärna hade fortsatt galoppera hela vägen hem nu om hon fått. För det var riktigt riktigt roligt! Sedan tog vi samma genväg genom skogen igen. Polly formligen ÄLSKAR att trampa runt i skogen och det är väldigt svårt att få henne att gå förbi de ställen där hon vet att man kan gå in! Och fort fort fort ska man komma framåt inne i skogen minsann. Jag får bara styra lite mellan utskjutande vassa grenar, annars är det bara att luta sig fram och följa med uppför mossbevuxna berg med rotknölar och trädstammar och andra ojämnheter. ;-)

Japp, den sadeln tar vi! I morgon blir det en tur till affären för att lämna tillbaks det jag inte ville ha. Och så får jag köpa en ny egen gjord. "Kom ihåg, kom ihåg."

Läs även andra bloggares åsikter om palencja, polly, arabhäst, galopp, sadlar, wintec, sadelgjord

Djupare förståelse

Nu börjar det nästan kännas som om det finns en plan - samarbetet mellan mig och Polly Fux. Jag hyser förhoppningar om framtiden. Jag måste bara ha tag i en ny sadel. Fort. Den hon hade med sig när hon kom, som "var utprovad till just henne" ger jag inte mycket för. Eller så var utprovaren både blind och annat, för det finns liksom inget läge alls som den passar i. Polly är ju inte alls bred om ryggen, men ändå trycker den på bogbladen och ligger liksom ovanpå hästen. Jag försöker lägga den långt bak, men det funkar inte heller, den åker fram till "sadelläget" strax bakom manken och där ligger den och trycker.
Jag har ju ridit henne sex-sju gånger nu, mest i skritt, men nu känner jag att jag vill faktiskt inte rida mer i den sadeln!

Igår fick jag lite hjälp - konkreta råd och tips på plats - av S, en jätteduktig tjej, och det gav mig verkligen jättemycket. Nu känns det som att jag har lite bättre "verktyg" att jobba med. Hon verkar också uppskatta stort att ridas i repgrimma istället för träns, där hon gick och tuggade på bettet hela tiden.
Nu har vi nu lärt oss one-rein-stop fullt ut och att flexa med huvudet åt bägge håll. Mycket användbart när hon stressar upp sig eller flyger iväg på det där okontrollerade sättet. Och det är så härligt, för det innebär ju inte alls att man rycker eller drar hårt i tygeln, utan man bara böjer nacken mjukt men bestämt med ena handen/tygeln och då måste hon ju stanna. Och då får hon omedelbart full eftergift! Vi har också tränat på att stå stilla - helt stilla - jättelänge, var som helst ute i skogen och att rygga långt och rakt. Sådana där små övningar som man kan göra lite då och då så hon får annat att tänka på än den presumtivt farliga omgivningen. Nu är hon så duktig på att stå still när man sitter upp och även precis efteråt!!

Nu tyckte Polly att hon kunde det där med att rygga jättebra, så idag tog hon till det själv lite då och då när hon inte ville gå fram för att det fanns en köttätande soptunna eller annat där framme! Hon nästan sprang baklänges! Men då blev det till att gå runt runt i stället. Hon fick liksom välja mellan att gå runt runt, eller gå framåt. Så jag tycker nog att det gick bra idag ändå! Målet är ju att hon ska kunna lita på mig så fullständigt, att hon inte behöver bry sig om eventuella faror längs vägen.
Jag kände mig mindre spänd själv också, och vågade låta henne ha lång hängande tygel hela tiden. Innan har jag tyckt att hon gått så otroligt fort och det har känts som om jag inte hade kontroll och då ville jag gärna ta i bägge tyglarna lite grann. Men då blev hon ju bara stressad. Hon HAR en snabb skritt och trav, men det är ju bara bra! Så länge hon håller sig till den gångarten jag ber om, så är det ju helt okej! Om inte, så kan jag göra halt, sitta till med sitsen, säga woa eller böja in huvudet. Mjukt och fint. Och det är så kul när man märker att det funkar! :-)

Hon är så duktig, min lilla lilla gumma!


Läs även andra bloggares åsikter om palencja, polly, arabhäst, repgrimma, sadel, tygel, brosk, bulor, smärta

Traktor med släp

Idag stiftade vi bekantskap med en traktor med släp.
Frk Fux kändes nästan som en vanlig häst att rida iväg på idag. Ok lite svajigt här och var, men inte mycket. Vi utökade turen något till att ta oss nedför backen borta vid mitt, ner till vägkorsningen där. Det var ju lite läskigt och främmande, men fuxan var så duktig så. Där gick vi rakt över, upp mot Mellangärde, när matte hörde ett brummande ljud nånstans långt borta.

"Hör! Ett fordon nalkas!" sade matten.
"Ja jag hör, vi skyndar oss att gå!" säger Frk Fux.
Men då säger matten det konstiga att vi ska vända och göra halt en stund. Fuxan tror att människan blivit galen. Nu hörs motorljuden högre och den stora farliga traktorn uppenbarar sig uppe på backkrönet. Och den närmar sig!
Snorkfröken är inte säker på att hon verkligen vill var med om det här. Den ser ju jätteläskig ut. Matten undrar lätt, under en panikartat sekund, över vilket håll den ska svänga nedanför backen, för den blinkar inte. Men den svänger neråt, bort från oss. Vi möter den alltså inte på riktigt, men den kör bara några meter ifrån oss.
Snorkfröken säger bara Fnork två gånger, sedan står hon nästan still. Nåja, hon darrar som ett asplöv hela tiden och hovarna trampar luft och jag är säker på att hon skulle kunna stiga till väders och gå upp i rök om hon ville tillräckligt mycket.
Men hon står kvar och är jätteduktig!!

På vägen hem sedan, så tar vi genvägen genom skogsdungen som Polly tycker är så rolig att gå och sedan övar vi trav - halt - trav - halt och det går så alldeles enastående bra att matte blir tårögd.

Någonstans kändes det som om vi hade lite 'connection' idag! :-)


Läs även andra bloggares åsikter om palencja, fux, araber, polly, snorkfröken, trav, traktor

En ny dag

En ny dag betyder kanske verkligen att den är ny, dvs farligheter som förkunnades ofarliga igår behöver nödvändigtvis inte vara ofarliga idag. Dessutom råkade vi på sådana hemskheter som fladdrande stora platsskynken, (!) okänd fara mitt på tom väg, samt bil!! Bilar är ju inte alls farliga när man går själv eller när matte gå bredvid, men när hon sitter på ryggen, då kan man inte alls låta dessa monster passera obemärkt. När bilmotorn stängs av, då kan man möjligen själv gå förbi... Suck. Detta måste ju snart ändras på, för så kan vi ju inte ha det. Då kommer vi inte att ha många ridmöjligheter, för även om småvägarna häromkring inte precis är livligt trafikerade, så kommer det ju ändå en och annan bil ibland.

Vi var även inne i skogen och trampade lite och det gick väl bra, även om det var nära att frk Fux ramlade omkull ett par gånger när hon snubblade på hålor och knölar, eftersom balansen inte är samma med en matte på ryggen som när hon går själv.

Efteråt, hemma i hagen, kom den lugna och orädda Polly fram igen och ville gärna gosa en stund och återgick sedan frimodigt till höet i solskenet.

Läs även andra bloggares åsikter om polly, palencja, fux, araber, ridning, bilmotor

Fnork

Idag gick det något bättre. Dvs det var ingen kickstart från gården, utan rätt normal skritt på alla fyra benen. Möjligen var både frk Fux och jag aningens mer avslappnade, men bara lite. Tänker fortfarande på det där som förra ägarna sagt - och förundras - att de upplevt henne som vansinnigt cool och inte rädd för något och gör aldrig något utan bara går på...
Tror inte hon var sig själv då faktiskt. :-)

Nu trippade vi på en kilometer, (titta vänster titta höger, titta vänster, titta höger,) med ett kort travpass, men sedan var det ju nånting fullständigt livsfarligt i stenmuren utanför mitt! Förmodligen en talgoxe eller blåmes.
FNORRK och fyrfota hopp ner i marken. (Ja hon hoppade ner!) Men efter en stund tog vi oss förbi denna farliga stenmur.
Lite senare försökte hon tvärvägra att gå över en is/vattenpöl, men jag visste att det var mjukt där, så även där kom vi fram. Detta stärkte åtminstone mitt självförtroende, så den sista biten hem fick hon gå på allt längre och längre tyglar för att visa henne hur behagligt det kunde vara.

Jag har ju inte hållit hårt i dem innan heller, för hon gör som så att när jag kortar av tygeln, så kröker hon på nacken därefter, för hon verkar väldigt rädd om munnen. Jag försökte använda i stort sett bara repgrimmetygeln idag. Sköter hon sig så får hon slippa träns framöver är det tänkt.

När vi kom tillbaka var jag lite feg, så jag red inte ända upp där Indra kommer rusande som närmast vägen, utan jag satt av nere vid "uppsittarstenen" och ledde henne upp till stallet. Och det går ju lika bra det - jag tyckte att de där spinningvolterna var lite onödiga.

Jag har fått önskemål om både foto och film från våra små ridturer, men det är inte så lätt när jag liksom inte har någon betjänt som bara lever för att följa mig på mina upptåg. Folk är upptagna med sitt. Men en vacker dag kan jag kanske övertala någon...


Läs även andra bloggares åsikter om snorkfröken, fux, polly, palencja, araber, skritt, repgrimma, träns, tygel, talgoxe

Snorkfröken möter fröken Fux

Idag skulle det ske. Och det som skulle ske, det skedde. Det skulle ridas. Jag hade frågat om S kunde gå med, men han kom ju hem så sent och jag var lite nervös. När man är lite nervös, så är det svårt att vänta.
Lilla Polly kom fram och stack nosen i repgrimman och lät sig sedan borstas och sadlas. Sedan satte jag även på tränset ovanpå repgrimman (som hade reptyglar) så att jag nu hade dubbla tyglar. Bara för att hon aldrig ridits i repgrimma förr.
Sedan ringde jag in till J som var inne med sin tvååring o frågade om hon åtminstone ville vara med vid själva uppsittningen. Jodå, hon skulle bara klä på sig och sonen.
Polly och jag gick till bilen där jag iklädde mig hjälm och sedan gick vi till den stora stenen. Indra galopperade sällskapligt vilt skrikande jämte oss i hagen. Jag kände genast att inte kunde jag vänta på J heller! Stå still och vänta blir man ju bara ännu mer nervös av. Så jag parkerade Polly vid stenen - fick finjustera ett par gånger, men sedan stod hon still - OCH SEDAN SATT JAG UPP!

Först tog hon ett par steg, men stannade när jag tog tygeln. Eftersom stenen är på "fel" sida av vägen, så var vi med nosen i hem-till-stallet-riktning, så blev jag tvungen att vända henne och vi gick spänt längs vägen med Indra som sällskap innanför stängslet. Där hagen tog slut, försvann Polly och fröken Fux gick istället ihop med Snorkfröken och skulle absolut inte alls gå längre! När den dumma människan på ryggen manade på, så spände hela Snorkfröken ihop sig och fröken Fux sprätte iväg ett par duktiga bakutsparkar. Lilla människan på ryggen fick den där mörka bestämda rösten igen (för att dölja hur liten och ynklig hon kände sig) och klämde till med skänklar och säte och sa att nu går vi!
Och banne mig, om hon inte gjorde det också!

Hon trippade fram med korta och spända steg och tuggade oavbrutet på bettet och krullade ihop nacken och sa att jag kan sprätta iväg när du vill på ett okontrollerat sätt, bara säg till!
Men hon höll sig på mattan. Inte någon gång kunde jag känna någon avslappnad gång men hon var fullt styrbar. Å andra sidan kunde inte jag heller slappna av, så där var vi lika goda kålsupare. Men vi tog oss framåt och ett par gånger tog vi små korta travpass, med extremt korta steg...
Vi gick bara hem till mitt (drygt en kilometer) och tillbaka. Det fick räcka för idag. När vi närmade oss hagen och den gnäggande Indra kunde höras, sa jag att nu skärper du dig! Lugnt och fint, precis som du brukar annars!

Vi kom fram till hagen, Indra är uppe på baksidan, hör att vi närmar oss, rundar stallet och kommer i full kareta genom hagen mot oss, så leran skvätter. Fröken Fux och Snorkfröken gör gemensam sak och ger fullständigt sjutton i människans saaaakta, däruppe på ryggen och börjar studsa runt som en galning och gör djupa spår i gruset. Men eftersom jag drar i enbart den ena tygeln, så blir det jobbigt efter en stund och hon stannar. Hon står still en liten stund och jag frågar om hon är lugn och släpper efter lite. O nej, då börjas det om och vi leker karusell en stund till. Runt runt runt, går det, tills hon återigen stannar. Nu står vi så ytterligare en stund, och SEDAN, sedan kommer Polly plötsligt ikapp oss och hon tar oss snällt runt stallet till gårdsplanen på baksidan och står lydigt stilla så jag kan sitta av.

Vad duktig du var, säger J som stått och sett på spektaklet. Hu ja, men det är allt lite läskigt!!

Nu kommer det en dag i morgon igen - vi får se hur det går då. Men det känns som att det är lååångt kvar tills vi kan ta de där efterlängtade långa, avslappade skogsturerna tillsammans, Polly och jag.Men det ska bli spännande att se vad jag skriver här den fjärde maj?!


Läs även andra bloggares åsikter om snorkfröken, polly, palencja, fux, bakutspark, repgrimma, reptygel, sadel, trav, skritt, träns, bett

Volt med volt

Snart, mycket snart, ska jag rida henne har jag tänkt. Nu när nästan all is och snö har smält bort och den som är kvar är mjuk. Men eftersom jag är av en försiktig sort, så vill jag ha någon som går med en bit, den allra första gången och idag var det ingen annan hemma. Jodå, visst är hon inriden och hade vi haft en paddock, så hade jag inte tvekat men eftersom jag aldrig sett med egna ögon hur hon beter sig ensam ute i den farliga skogen så...

Så idag gick vi den lite längre rundan, Snorkfröken och jag. Hela rundan har vi gått en gång förut; delar av den tre fyra gånger. Men det var före istiden, i början av februari. Den första halvan av rundan gick alldeles ypperligt. Inga som helst problem. Men så gjorde vi inget annat heller än just gick. Jag frågade henne om hon kände igen sig? Kom hon ihåg att vi gått här några gånger förut? Hon svarade med att fnysa sådär i största allmänhet så jag fick saliv i hela ansiktet.

Efter sisådär halva vägen tyckte jag att vi skulle göra halt och det gick ju bra. Sedan tyckte jag att vi skulle stå stilla där en stund. Bara för att. Men förstod jag då inte att stå alldeles stilla där på okända skogsvägen där tusen faror lurar, det är ju jättefarligt!!? Snorkfröken kunde då absolut inte stå stilla utan började sno runt väldigt och höja huvudet högt, så jag tvingades ta till den mörka rösten och kommendera back! När hon backat ut på stigen/vägen igen så fortsatte vi gå istället. Men eftersom jag inte gillar att känna mig besegrad så tyckte jag att vi kunde öva på lite sidvärtes förflyttningar på en liten volt en stund senare när vi kom till en slags korsning där det var en alldeles lagom plats för en volt.

Gå på en volt? Här? Är jag då alldeles tokig? Snorkfröken börjar istället trava och galoppera det fortaste hon kan (nåja) på den lilla lilla volten, vilken jag tyckte var väldigt onödigt. Det var också väldigt onödigt att snedda så nära mig så jag var tvungen att fösa ut henne med repet, vilket innebar att hon sprang ännu fortare istället.
Jag sa till henne att det var ju just sidvärtes förflyttning vi skulle öva på - inte hur snabbt man kan springa liggandes... men nu hade hon riktigt eldat upp sig och lyssnade inte alls på min mörka lugnande basstämma och ramlade mycket riktigt strax på rumpan i den snäva svängen, men upp igen och fortsätt bara...
Själv kände jag mig just då som att "okej, jag släpper taget nu så kan du springa då´rå din dumma häst!! Jag går hem!"
Naturligtvis kunde jag inte göra så utan tvingades fejka lugn och trygg. Så småningom saktade hon ner och vi återtog vår promenad istället för att försöka oss på några fler övningar.

Den återupptagna promenaden skedde nu i mycket snabb skritt, med högt lyftat huvud och gärna skrittandes på snedden. Jag gick bredvid och gjorde tusen halvhalter och sa saaakta lika många gånger. Strax efter tyskarnas stuga gjorde Snorkfröken helomvändning och vrålstirrade. Förmodligen på det fladdrande platsskynke hon passerat strax innan utan att reagera då. Sedan var det lite tango igen innan vi kunde fortsätta. När det var ca 800 meter kvar hem till stallet, så blev hon plötsligt samma lugna häst som hon var när vi gav oss iväg och väl på stallplanen flyttade hon både bakdel och framdel utan att knysta. Lite müsli, hö och vatten senare, står hon med halvdåsiga ögon i hagen och ser ut som tryggheten personifierad.

Som hästen beter sig "på marken", kommer den att bete den sig när du rider också. Jo, det känns ju tryggt att veta...

Läs även andra bloggares åsikter om palencja, polly, snorkfröken, volt, sidvärtes, tango, arabhäst, arab

Äntligen promenad...

Idag provades det sadel och det var ju inga problem med det. Men man vet ju aldrig, när man aldrig sett henne sadlas förut.
Sedan gjorde vi ett nytt försök med promenad (med sadel) nu när det blivit ännu lite bättre väglag. Man måste ju fortfarande se sig för så man inte hamnar där det är blankis, men på de flesta ställen är det helt okej - bara man går lugnt och stilla. Och idag var det precis vad hon gjorde, lilla frk Fux! Indra sprang vilt skriande kvar i hagen, men nu klarade Polly att lämna henne efter sig och gå normalt, utan en massa hysteriskt hoppande och halkande. Hon höll sig strax bakom mig hela vägen och vi vek sedan av in i skogen.
Det är ett litet skogsparti med en hel del uppför och nedför, så åtminstone jag blev genomsvettig, men nu var det ju inte för motionens skull vi gick där, utan mer som ett lydnadstest.

När vi kom tillbaks igen prövade jag återigen att ställa upp henne vid den stora stenen som jag tänkte ha som "uppsittningssten". Det gick bra, även om jag inte fick henne riktigt ända intill stenen. Men det var nog mig det berodde på för hon flyttade ju den del jag bad om och stod sedan så stilla och fint. Jag får träna på finjusteringarna en annan dag. Det där med att få henne att flytta mot mig har jag t ex inte kommit underfund med ännu. Dvs att jag är på den sidan av henne som jag vill att hon ska flytta åt, som i youtube-klippet ett par inlägg längre ner här i bloggen.

Så fort isen har smält bara liiite grann mer, så blir det äntligen lite ridning av! Det ska bli så spännande! :-D


Läs även andra bloggares åsikter om polly, palencja, indra, sadel, is